Vid en mängd givna tillfällen behöver vi människor få skratta och se något riktigt dråpligt och roligt. Det är förstås här som Komedifilmen kommer in i bilden. En komedi kan man aldrig riktigt ta på allvar, trots att de förstås kan bära på ett visst mått av allvar emellanåt. Komedier kan vara riktigt underfundiga, precis som en dramafilm eller en film från vilken genre som helst, och bära på ett budsk
ap av något slag. Huvudsakligen syftar de dock till att vi som publik ska ha roligt, eller få med oss en skön känsla av filmen. Det finns komedifilmer som är riktiga “feel good”-filmer, där tanken är att man ska ha ett leende på läpparna när eftertexterna visas.
Ibland misslyckas dock komedier kapitalt med sitt uppdrag. De kanske inte alls är så roliga, skämten kan kännas gamla – eller är för många. Det resulterar i att filmen faller platt och känns larvig. Dessa filmer kan på samma gång kännas väldigt ointelligenta, rentav barnsliga och fördummande. En rolig film ska samtidigt vara utmanande och finurlig, först då har den alla möjligheter att bli riktigt bra.
Komedin har utvecklats mycket sedan Charlie Chaplins tid. Visst, på den tiden var filmerna tysta och i svartvitt, men de var också uppbyggda på ett annat
sätt. Det roliga i filmer på den här tiden var när rollpersonerna ramlade på en mängd olika sätt – det var den tidens sätt att porträttera en bortgjord person. Människor kunde relatera till det pinsamma i de olika situationerna – och det gäller förvisso i komedier än idag. Så visst har komedierna förändrats men dess kärna finns kvar och vad som anses roligt – ja, detta bestäms återigen i betraktarens öga.